Om breven till pappan hon aldrig fick träffa
Gertrud Borelius föddes i Berlin 1856, som utomäktenskaplig dotter till den svenske marinofficeren Gustaf Erik Hyltén-Cavallius och en ung tysk kvinna. Gustaf, som var stabschef och chefsarkitekt för den nyetablerade preussiska marinen, drabbades hårt av intriger inom den militära ledningen. Han tvingades lämna Berlin och flyttade ensam till Sverige.
När mamman träffade en ny man några år senare lämnades Gertrud över till pappan, men dåtidens hedersnormer gjorde att han aldrig kunde erkänna faderskapet. Den lilla flickan levde i pappans närhet under några år men släpptes inte in i hans nya familj. Far och dotter hade därefter bara två korta möten i all hemlighet.
Tvärt emot vanligheten tog dock pappan ett aktivt ansvar för Gertrud och de många brev som finns kvar beskriver en livslång relation som innehåller mycket kärlek och omtanke.
Gertrud fick flytta runt mellan olika fosterfamiljer och upplevde aldrig något som kan liknas vid ett riktigt hem. Pappans bidrag räckte inte så långt och likt många fattiga flickor på den tiden fick Gertrud tidigt arbeta som piga. Trots dåliga förutsättningar utvecklades hon ändå till en stark och självständig kvinna och en lärarutbildning genomfördes på rekordtid.
Hon gifte sig till slut med prästen Carl Aron Borelius och blev mamma till en stor och färgstark barnaskara.
Långt innan dagens sociala medier kunde möjliggöra ett slags närhet på distans, vårdade dåtidens skrivkunniga sina familjerelationer via brev. Man skrev dagligen, man skrev långa brev och man sparade korrespondensen.
Den stora brevsamling som finns kvar efter Gertrud och hennes familj berättar om händelserika liv som utspelades i skenet av några av de mest dramatiska händelserna i Europas moderna historia.
Breven beskriver också hur den ensamma flickan som vuxen återförenades med både pappans och mammans familjer och etablerade kärleksfulla relationer som vårdats i flera släktled fram till våra dagar.
Boken är utgiven av Gidlunds förlag och kan köpas i bokhandeln.